Vårdnad om barn

Pappan hade i ett tidigare mål anförtrotts ensam vårdnad om två pojkar födda 2000 och 2001. Mamman stämde igen och yrkade att hon skulle anförtros vårdnaden om barnen pga att pappan inte gav henne någon information om dem, vare sig om deras hälsa eller om deras utveckling. Pappan uppgav att han inte hade velat ge mamman en fullmakt eftersom han trodde att en sådan skulle ge henne möjlighet att ingripa i barnens liv och han hävdade vidare att han hade fått rådet av socialsekreterare att inte lämna ut någon information till mamman.

Tingsrätten konstaterade att pappan borde ha förstått att det inte var ”hållbart” att undanhålla mamman information om barnen. Då pappan hade brustit i sin upplysningsplikt och då barnen hade uttryckt att de ville bo hos mamman tillerkändes mamman ensam vårdnad om barnen.

Vid tiden för hovrättsförhandlingen hade det framkommit uppgifter som visade att den ena pojken tvekade i sin uppfattning om hos vem av föräldrarna han ville bo hos. Hovrätten fann dock att båda pojkarna borde bo tillsammans och med tanke på pappans tidigare agerande fann även hovrätten att mamman skulle anförtros ensam vårdnad om pojkarna.

 

Föräldrarna till åtta barn tvistade om vårdnaden om barnen. Två av barnen, 17 och 16 år gamla, bodde hos mamman och de andra sex, mellan 9-15 år, bodde hos pappan. Mamman hävdade att pappan påverkade de sex barnen som bodde hos honom och förhindrade dem att träffa henne. Hon hävdade också att pappan smutskastade henne inför barnen. Pappan medgav att det fanns samarbetssvårigheter mellan honom och mamman men nekande till umgängessabotage och påstod att barnen inte ville träffa varken sin mamma eller de syskonen som bodde hos mamman.

Tingsrätten fann att samarbetssvårigheterna mellan föräldrarna var så allvarlig att det inte var möjligt med gemensam vårdnad. Tingsrätten fann ingen annan förklaring till att de sex barnen inte ville träffa mamman än att det var pappan som förmått barnen att vända sin mamma ryggen. Därmed hade han inte främjat en god och nära kontakt mellan barnen och mamman. Tingsrätten ansåg därför att mamman var en mer lämplig vårdnadshavare än pappan och att hon således skulle anförtros ensam vårdnad om alla åtta barnen. Tingsrätten anförde att det inte fanns något annat sätt för barnen att få god kontakt med båda föräldrarna. Pappan hade inte yrkat något umgänge med barnen och tingsrätten fann att det berodde på att pappan inte var intresserad av barnens bästa. Tingsrätten reglerade därför inte något umgänge mellan barnen och pappan men påpekade att det ”ändå är önskvärt att barnen fortsätter att träffa sin pappa”.

 

Hovrätten konstaterade att föräldrarnas kommunikation och samarbete runt barnet var så bristfälligt att det inte kunde anses att gemensam vårdnad var förenligt med barnets bästa. Det kunde också fastställas att mamman hade motarbetat barnets umgänge med pappan och att hon hade en negativ syn på vad han kunde tillföra pojken och att hon därmed också påverkat barnet i hans bild av pappan och barnets inställning till umgänge. Hovrätten påpekade också att mamman, under huvudförhandlingen i tingsrätten, inte hade uppgett att hon inom kort skulle flytta från Östersund till Nynäshamn och att det umgänge som fastställdes i tingsrätten därmed inte skulle vara möjligt att utöva.

Att umgänget mellan pappan, som bodde i Vilhelmina, och sonen inte hade fungerat var således i allt väsentligt mammans fel. Pappan hade vid flera tillfällen ansökt om verkställighet av umgänge och vite hade dömts ut vid ett tillfälle. Barnet hade haft sporadisk och kortvarig kontakt med sin pappa alltsedan han föddes. Under sommaren och hösten 2013 hade han vid några tillfällen haft längre umgänge med sin pappa. Umgänget hade fungerat bra och pojken hade en bra relation och ett ”otvunget umgänge” med pappan. Det fanns, enligt hovrätten, en stor risk att pojkens kontakt med pappan och pappans släkt skulle bli starkt lidande eller helt utebli om mamman fick fortsatt ensam vårdnad om barnet.

Barnet hade hela sitt liv bott med mamman och hennes två andra barn. Mamman befanns vara en lämplig vårdnadshavare i allt förutom att hon inte såg till att barnet fick träffa sin pappa.

Hovrätten konstaterade att pappan var ”oprövad” som vårdnadshavare för pojken men det fanns inget som indikerade att han inte skulle vara en lämplig vårdnadshavare.

Enligt hovrätten stod det klart att en överflyttning av vårdnaden om barnet till pappan skulle vara en mycket stor omställning för barnet och att omställningen på kort sikt skulle innebära en stor påfrestning på honom. På längre sikt skulle dock en överflyttning innebära att pojken skulle få en nära och god relation med sin pappa, sin halvbror och den övriga släkten på pappans sida samtidigt som han skulle kunna fortsätta att ha en nära och god kontakt med sin mamma, och sina två halvbröder, genom ett omfattande umgänge (varje sportlov, påsklov, höstlov och varannan jul-och nyårshelg samt halva sommarlovet, telefonumgänge 30 minuter varje tisdag, fredag och söndag, och en vecka varje månad fram till dess han blev skolpliktigt och därefter den första helgen varje månad).

Hovrätten beslutade således att vårdnaden skulle överflyttas till pappan.

 

Föräldrarna till en idag åttaårig pojke tvistade om vårdnaden om honom. Tingsrätten bestämde att föräldrarna skulle ha gemensam vårdnad och att pojken skulle bo i sin invanda hemmiljö hos mamman och ha rätt till umgänge med pappan.

Domen överklagades och hovrätten fann att mamman, efter tingsrättens dom, hade påverkat sonen på så sätt att pojken hade fått en negativ inställning till pappan och att inget umgänge med pappan hade ägt rum.

Hovrätten ansåg, trots att pojken var trygg i sitt hem hos mamman, att det nödvändigt med en överflyttning till pappan för att förhindra att pojken inte förlorade kontakten med sin pappa. Intresset för att pojken inte skulle förlora kontakten med pappan vägde tyngre ”inte minst i ett längre perspektiv” än intresset att barnet inte skulle behöva flytta till en ny hemstad. Hovrätten menade att mammans negativa attityd till pappan innebar att gemensam vårdnad inte var möjlig och bestämde därför att pappan skulle ha ensam vårdnad och att pojken även skulle bo hos honom.

Mamman överklagade till Högsta domstolen som fastslog hovrätten dom.

 

En mamma yrkade ensam vårdnad om sina barn som idag är åtta och tio år gamla. Grunden för hennes yrkande var att hon inte kunde samarbeta med pappan pga det sätt som han hade behandlat henne på under den tid de levde ihop. Mamman hade skyddad adress och hemligt telefonnummer. Båda barnen uttryckte starkt att de inte vill träffa sin pappa.

Tingsrätten ansåg att det inte fanns något som i och för sig gjorde pappan till en olämplig vårdnadshavare samt att det inte var förenat med barnens bästa att mamman fick ensam vårdnad om barnen eftersom det då fanns en stor risk att barnens kontakt med pappan skulle försvåras eller helt omöjliggöras. Tingsrätten ansåg dock inte att det var meningsfullt att förordna om barnens umgänge med pappan eftersom de  så tydligt visat att de inte vill träffa honom.

Hovrätten fann att bristen på samarbete mellan föräldrarna var ”total” och att det inte framkom något som tydde på att samarbetsproblemen var övergående. Hovrätten bestämde därför att mamman skulle anförtros ensam vårdnad och att barnen inte skulle ha umgänge med sin pappa.

 

En mamma till en sjuårig son yrkade ensam vårdnad om barnet. Som grund för sin talan hävdade hon att pappan var olämplig som vårdnadshavare därför att han förgripit sig sexuellt på sonen samt att han motsatte sig att sonen skulle få behandling på BUP. Övergreppen var polisanmälda men förundersökningen var nedlagd.

Pojken hade dock fått träffa en psykolog som intygade att pojken på ett mycket trovärdigt sätt ingående hade berättat för henne om övergreppen. Både tingsrätten och hovrätten fann att det inte kunde uteslutas att det fanns en risk för sonens välmående och utveckling om pappan fick fortsätta att ha vårdnaden om honom. Mamman anförtroddes därför ensam vårdnad om pojken och pappan fick inget umgänge med sonen. Hovrätten förtydligade sin inställning och anförde att det fanns en konkret risk för pojkens psykiska hälsa om han under sin traumabehandling skulle ha umgänge med sin pappa.

 

Båda föräldrarna till en nio-årig pojke ville ha ensam vårdnad om honom. Båda föräldrarna anklagade varandra för att vara olämplig som vårdnadshavare.

Tingsrätten beslutade att pappan skulle få ensam vårdnad därför att de ansåg att mamman motarbetade ett fungerande umgänge mellan pappan och pojken och därför att hon inte hade förstått det ansvar som hon hade för att umgänget skulle fungera. Föräldrarna bodde långt från varandra och en överflyttning till pappan skulle visserligen medföra ett ”kontinuitetsbrott” för pojken men tingsrätten ansåg att pojken skulle finna sig tillrätta hos pappan utan några större problem eftersom han, med undantag för det senaste året, hade vistats mycket hos pappan. Tingsrätten motiverade sitt beslut genom att hänvisa till praxis där domstolar har överflyttat vårdnaden från en förälder som under lång tid haft vårdnaden om barnet, till den andra föräldern (se tidigare blogginlägg).

Mamman överklagade till hovrätten som ändrade tingsrättens dom och bestämde att mamman skulle ha fortsatt ensam vårdnad om pojken eftersom pojken alltid hade bott hos mamman och hans anknytning huvudsakligen var till henne. Dessutom fann hovrätten att mamman inte på något sätt var olämplig som vårdnadshavare. Hovrätten beslutade således att mamman skulle ha fortsatt ensam vårdnad om pojken men hovrätten skriver också i domen att det var ”med viss tvekan” som de fattade detta beslut.

 

Föräldrarna separerade 2011 och mamman tog den gemensamma 12-åriga sonen med sig och flyttade. Föräldrarna hade en svår konflikt sinsemellan. Kontakten mellan pojken och pappan upphörde helt.

Mamman hävdade att pappan hade misshandlat både henne och sonen. Pappan förnekade att han skulle ha misshandlat dem. Förundersökningen lades ner. Mamman hävdade att pappan inte tog sonens allvarliga allergi på allvar och att pappan hade alkoholproblem. Skolan gjorde en orosanmälan pga att pojken mådde dåligt och socialtjänsten verkställde två utredningar.

Sonen tog kraftigt avstånd från pappan och ville inte träffa honom. Pappan hävdade att mamman hade förmått sonen inte vilja ha kontakt med honom.

Tingsrätten ansåg att mamman överbeskyddade pojken och att pojken hade hamnat i en lojalitetskonflikt pga hennes negativa inställning till pappan. Tingsrätten bedömde också att pappan respekterade sonens vilja, att han inte försökte hindra den gemensamma vårdnaden och att han även hade efterlyst stödinsatser för pojken. Tingsrätten fann vidare att det fanns stor risk för att pojken helt skulle förlora kontakten med sin pappa om mamman fick ensam vårdnad om honom. Tingsrätten kom således fram till att den bästa lösningen långsiktigt var att pappan fick ensam vårdnad om sonen, speciellt som pappan var villig att ta emot professionell hjälp.

Hovrätten ansåg dock att man inte kunde ge pappan ensam vårdnad när pojken så kraftigt motsatte sig kontakten med pappan. Men, resonerade hovrätten, det gick heller inte att ge mamman ensam vårdnad eftersom risken att pojken inte skulle få träffa sin pappa blev alltför stor. Hovrätten fann därför att det var förenat med pojkens bästa att föräldrarna hade fortsatt gemensam vårdnad och att pojken skulle bo med sin mamma.

 

Båda föräldrarna till tre pojkar, 16, 14 och 10 år gamla yrkade i första hand ensam vårdnad om barnen och i andra hand att barnens boende. Mamman hävdade att pappan hade utsatt både henne och barnen för våld. Under rättegången framkom att både 16-åringen och 14-åringen ville att mamman skulle har ensam vårdnad om dem och att de inte ville ha umgänge med sin pappa. Domstolen konstaterade att de uppnått en sådan ålder då deras vilja ska beaktas och bestämde därför att det inte skulle fastställas något umgänge mellan dem och pappan.

Vad gäller 10-åringen fann domstolen att det inte gick att bortse från risken att pappan skulle utsätta honom för nya övergrepp och att det därför var förenat med hans bästa att inte ha något umgänge med pappan.

Domstolen fann dock att om mamman anförtroddes ensam vårdnad om barnen fanns det en uppenbar risk för att pappan skulle uteslutas helt ur barnens liv. Av den anledningen fann domstolen att det var förenat med barnens bästa att föräldrarna skulle ha fortsatt gemensam vårdnaden om dem, men att de tre barnen skulle bo med mamman.

När föräldrarna separerade flyttade mamman ut och dottern bodde inledningsvis hos pappan. Efter en tid hämtade mamman barnet på dagis och därefter upphörde nästan barnets kontakt helt med pappan. Föräldrarna hade nästan ingen kontakt med varandra pga mycket svåra samarbetsproblem. Tingsrätten beslutade, interimistiskt, att mamman skulle anförtros ensam vårdnad men förelades vid vite att lämna ut barnet till pappan för ett omfattande umgänge. Tingsrätten beslutade även om umgängesstöd och medlare. Umgänget fungerade dock inte.

Mamman hävdade att barnet inte ville träffa sin pappa och att det inte var mycket hon kunde göra åt det. Pappan hävdade att det var mammans avoga inställning till honom som smittade av sig på flickan. Vissa vittnen styrkte att det var mammans avoga inställning till pappan som gjorde att flickan inte ville träffa honom och att mamman inte försökte göra situationen bättre utan att hon snarare försämrade den.

Tingsrätten fastställde att pappan skulle anförtros ensam vårdnad om barnet, trots att det ”antagligen inledningsvis skulle vara svårt för dottern” men att det i längden skulle säkerställa att dottern i framtiden skulle få tillgång till båda föräldrarna.

Mamman överklagade till hovrätten som återigen fastslog att det berodde på mamman att umgänge med pappan inte hade fungerat och beslutade att pappan omedelbart skulle anförtros ensam vårdnad och förelade mamman vid vite om 10 000 kr att överlämna dottern till pappan.

 

« Äldre inlägg