Umgänge

En pappa till två barn, två och fyra år gamla, yrkade ensam vårdnad om barnen. Mamman, som hade ensam vårdnad om dem, bestred yrkandet. Pappan ansåg att barnen for illa hos mamman och att han var orolig för deras hemmiljö. Mamman hade ytterligare sex barn som bodde hos henne varav tre var autistiska. Enligt socialtjänstens utredning fanns det vissa brister i hemmiljön och det ansågs dessutom att mamman inte räckte riktigt till för alla barnen. Både mamman och pappan befanns dock vara lämpliga vårdnadshavare.

Tingsrätten fann att parternas samarbetssvårigheter inte var så svåra att de inte skulle kunna komma överens i frågor som rörde barnen och beslutade därför att föräldrarna skulle ha gemensam vårdnad om dem. Pga kontinuitetsprincipen ansågs det bäst för barnen att de fick fortsätta att bo hos sin mamma. Det ansågs dock förenat med deras bästa att de fick ett omfattande umgänge med sin pappa, varannan vecka från onsdag till måndag.

Hovrätten fann liksom tingsrätten att parterna skulle ha gemensam vårdnad om barnen. Hovrätten anförde vidare att det visserligen var förenat med barnens bästa att ha umgänge med sin pappa men att det umgänge som fastställdes av tingsrätten var alltför omfattande. Hovrätten konstaterade att barnen behövde en fast punkt i tillvaron och därför fastställdes att barnen skulle ha rätt till umgänge med sin pappa varannan fredag till söndag.

Föräldrarna till en pojke, som fått en diagnos kraftig ADHD, tvistade om vårdnaden och pappans umgänge med pojken. Pappan hade under 2008 dömts för grov kvinnofridskränkning mot mamman. Tingsrätten beslutade att vårdnaden skulle anförtros mamman ensam och fastställde att pojken skulle ha umgänge med sin pappa. Tingsrätten ansåg att det var föräldrarnas konflikt som gjorde att pojkens umgänge med pappan inte hade fungerat så bra och tingsrätten förutsatte därför att umgänget skulle fungera bättre om mamman fick ensam vårdnad för då skulle konflikterna föräldrarna emellan minska.

Hovrätten fann dock att pojken började må sämre efter tingsrättens beslut om umgänge och att både föräldrarnas konflikt och umgänget med pappan påverkade pojken starkt negativt.

Pojken hade erbjudits en behandling hos barn-och ungdomspsykiatrin men behandlingen kunde inte påbörjas så länge pojken hade umgänge med pappan och konflikten fortsatte. Behandlingen ansågs vara mycket viktig för pojkens fortsatta utveckling. Hovrätten fann därför att det var förenat med pojkens bästa att umgänget med pappan upphörde under behandlingstiden och eftersom det inte gick att fastställa hur lång tid behandlingen skulle fortgå fastställde hovrätten att umgänget med pappan tills vidare skulle upphöra.

 

Pappan hade dömts för misshandel av mamman och en förundersökning pågick avseende pappans hot mot både mamman och de två barnen.

Hovrätten konstaterade att det, i det aktuella umgängesmålet, inte var möjligt att ta ställning till om polisanmälningarna skulle leda till åtal eller inte.

Hovrätten konstaterade dock att barnen var mycket rädda för sin pappa och att de hade en mycket negativ bild av honom. Hovrätten bedömde att rädslan och den negativa bilden skulle kvarstå om barnen tvingades till umgänge med honom och av den anledningen konstaterade hovrätten att det fanns en risk för att barnen skulle fara illa om de tvingades till umgänge med pappan. Hovrätten bestämde, med ledning av det som nu sagts, att barnen inte skulle ha någon rätt till umgänge med sin pappa.

En polsk kvinna och en svensk man hade en fem-årig son tillsammans. Mamman och sonen bodde och Polen och pappan i Sverige. Sonen talade bara polska. Domstolen fastställde att det inte var förenat med barnets bästa att ha umgänge med sin pappa varannan gång i Polen och varannan gång i Sverige.

Grunden för detta ställningstagande var dels att mamman hade uppvisat ett läkarintyg som styrkte att pojken påverkades negativt av flygresorna, dels att pojken endast talade polska och att det innebar att mamman måste följa med pojken varje gång han åkte till Sverige och pga mammans ekonomiska situation skulle hon inte ha möjlighet att bekosta sådana resor och slutligen konstaterade hovrätten att ”redan pojkens låga ålder talar mot att han ska flyga till Sverige en gång i månaden”.

Hovrätten bestämde således att pojkens umgänge med pappan skulle ske i Polen.

Tingsrätten bedömde att föräldrarna till två barn befann sig i en ”högkonfliktssituation” delvis pga att pappan var dömd för hot mamman och även för att han hade för bort barnen efter ett umgängestillfälle. Båda föräldrarna bedömdes dock vara lämpliga, goda och omsorgsfulla föräldrar. Då barnen hade bott med sin mamma i två år ansåg tingsrätten att det var förenat med barnens bästa att hon fick ensam vårdnad om dem och att pappan fick visst umgänge med umgängesstöd.

Mamman överklagade till hovrätten och yrkade att det fastställda umgänget skulle inskränkas. Hovrätten fann dock att umgänget skulle utökas och ske utan umgängesstöd från och med höstlovet 2013. Kvinnan hade framfört farhågor om att det fanns risk att mannen skulle föra bort barnen till sitt hemland. Hovrätten fann att den risken var ”försumbar”. Visserligen uttalade sig pappan mycket kritisk mot det svenska samhället, sociala myndigheter och rättsvårdande instanser på sin blogg och dessutom hade han köpt fastigheter till barnen i sitt hemland och även uppgett att han skulle starta en vårdnadsprocess mot mamman där. Dessa omständigheter vägdes dock mot att pappan hade bott i Sverige sedan 1997, han väntade barn med en ny svensk sambo och han drev ett företag med 40-talet anställda och hovrätten fann det därför inte troligt att pappan skulle föra bort barnen. Hovrätten ansåg dock, liksom tingsrätten, att mamman skulle ha fortsatt ensam vårdnad.

Hovrätten avslutade sin dom genom att ge en reprimand till båda föräldrarna: pappan måste sluta att smutskasta mamman och sluta bloggga på det sätt han gjorde eftersom ”bloggandet skadar barnens tillit till både honom och samhället mer än det gör nytta”. Mamman, å sin sida, måste ”uppmuntra barnen att träffa sin pappa” och hon måste ”lära sig att hantera sin oro inför umgänget”.

 

Föräldrarna till en pojke och flicka separerade efter tio års relation och barnen bodde inledningsvis växelvis varannan vecka hos föräldrarna. Umgänget kom så småningom att upphöra helt och mamman begärde ensam vårdnad om barnen. Två åtal mot pappan avseende våld mot mamman och dottern ogillades och i vårdnadsutredningen hade båda barnen klart uttalat att de inte ville träffa sin pappa. I samband med hämtning och lämning av barnen vid umgängestillfällena hade det varit stora problem och barnen hade till och med rymt från honom, uppträtt respektlöst mot honom och även sjungit sånger om att de hatade honom.

Vårdnadsutredningen föreslog att föräldrarna skulle ha fortsatt gemensam vårdnad om barnen men att inget umgänge med pappan skulle fastställas.

Domstolen ansåg att de samarbetsproblem som föräldrarna hade inte var så stora att det kunde bli fråga om ensam vårdnad för mamman och att det kunde finnas en stor risk att barnen skulle förlora kontakten med sin pappa om mamman fick ensam vårdnad. Domstolen fann vidare att risken att pappan skulle bruka våld var mycket liten och den risken behövde inte ens beaktas. Även om man vanligtvis tar hänsyn till barns vilja så var förhållandet mellan föräldrarna i detta fall så infekterat att man ansåg att barnens ovilja att träffa sin pappa berodde på mammans inställning till honom och att man därför inte kunde ta någon hänsyn till barnens vilja i detta fall. Domstolen ville därför med sin dom särskilt meddela barnen att de ”har rätt” till umgänge med sin pappa.

 

En 13-årig flicka, som hade bott med sin mamma under de tre år som gått sedan föräldrarna separerade, uttalade klart och tydligt att hon inte vill träffa sin pappa. Anledningen till varför hon inte ville träffa honom framgick dock inte. Hovrätten ansåg att föräldrarna hade sådana samarbetssvårigheter att de inte kunde ha gemensam vårdnad varför modern fick ensam vårdnad.

Hovrätten ansåg dock att det var ”synnerligen angeläget” att flickan började träffa sin pappa och att mamman hade ett stort ansvar för att motivera och uppmuntra dottern till umgänge. Hovrätten fastställde således att flickan skulle ha umgänge med sin pappa inledningsvis några timmar varannan vecka för att sedan övergå till umgänge varannan vecka mellan torsdag och måndag, samt varannan storhelg och skollov.

Det är väldigt svårt att komma till rätta med tonåringars umgänge med den förälder som tonåringen inte bor med. För det mesta finns det ju skäl till att de inte vill träffa sin andra förälder och då ska naturligtvis deras vilja respekteras. Om det förhåller sig så att den förälder som tonåringen bor med påverkar eller hotar barnet så att barnet varken törs eller vill gå emot den förälderns vilja så kan umgängesföräldern ansöka om verkställighet av domstolens dom om umgänge men om tonåringen fortfarande vägrar är det sällan som domstolen bestämmer att boendeföräldern/vårdnadshavare ska förpliktigas att vid vite lämna ut barnet. Detta innebär att om en tonåring inte vill träffa sin andra förälder är det mycket svårt att med juridikens hjälp tvinga fram ett umgänge.

Just i detta fall undrar man ju varför inte socialsekreterarna inte kunnat få flickan att berätta varför hon inte ville ha med sin pappa att göra.

2003 separerade föräldrarna och modern fick ensam vårdnad om sonen. Fadern, som var fd missbrukare och även hade haft ett kriminellt förflutet, vände sig till domstolen för att få umgänge med sin nu 11-årige son. Domstolen fann att fadern numera var en mycket lämplig umgängesförälder men då pojken var mycket negativt inställd till sin far och uttryckte klart och tydligt att han inte ville träffa sin pappa och då modern saknade insikt om vikten av att sonen skulle träffa sin far och hon inte heller kunde ge sin son det stöd han behövde för att börja träffa pappan fann domstolen att det var förenat med pojkens bästa att inte ha umgänge med fadern. Modern hävdade att hennes nuvarande man, dvs pojkens styvförälder, var en bättre förebild för sonen än hans biologiska far. Domstolen påpekade att en styvförälder aldrig kan ersätta en biologisk förälder.

Att en förälder saknar insikt om ett barns behov av kontakt med den andra föräldern ses ofta mycket allvarligt på i våra svenska domstolar. Om en förälder har en sådan inställning finns det alltid en risk att domstolen kanske till och med ger vårdnaden till den andre föräldern eller i vart fall omfattande umgänge. Att domstolen i detta fall ändå beslutade att det inte skulle vara något umgänge berodde med största sannolikhet på att pojken var så gammal och att han klart och tydligt kunde uttrycka sin egen vilja.

 

 

Pga föräldrarnas djupgående och olösta konflikter bestämde domstolen att pappan skulle få ensam vårdnad om den 13-årige sonen. Då modern hade ett pågående alkoholmissbruk ansåg domstolen att det inte var lämpligt att fastställa ett umgänge så länge hon inte kunde dokumentera drogfrihet. Det påpekades dock att det vara av vikt att pojken skulle få en normaliserad relation till mamman så snart det var möjligt och att pappan skulle bidra till att umgänget kom igång så snart det finns förutsättningar för det.

Sedan 2007 hade två föräldrar på olika processat om dottern. 2008 fick modern ensam vårdnad om barnet och fadern fick ett omfattande umgänge. Modern flyttade sedan ihop med en annan man, fick ett till barn och flyttade sedan till Frankrike med sin nya familj. Då fadern inte fick träffa sin dottern ansökte han om verkställighet av domen. Modern förelades att vid vite lämna ut flickan till fadern men hon vägrade under mer än två år att låta flicka träffa sin far.

Fadern stämde modern på nytt. Hovrätten bestämde att modern skulle ha fortsatt ensam vårdnad därför att flickan under denna tid fått sin hemvist i Frankrike och att det inte vore bra för henne att ryckas upp ur sin invanda miljö. Fadern fick inget umgänge med dottern eftersom det rådde osäkerhet om hur flickan skulle påverkas av att träffa sin far igen utan umgängesstöd. Av den anledningen var det förenat med barnets bästa att fadern inte fick något umgänge med honom.

Något prövningstillstånd meddelades inte av Högsta domstolen.

När ett barn flyttar långt från den andra föräldern kan man ofta lösa umgänget med att barnet får åka till umgängesföräldern t ex en helg i månaden eller på helg-och skolloven. Numera kan man också ha en god kontakt via webkamera eller skype. När kontakten med umgängesföräldern bryts på detta sätt är det naturligtvis tragiskt eller kanske, om umgängesföräldern inte är lämplig, det bästa som kan hända barnet.När två föräldrar inte kan samarbeta, vare sig det beror på dem båda eller bara på den ene, kanske det är bäst för barnet att inte träffa den andre föräldern.

Att flytta med barnet långt från den andre föräldern är dock inte alltid riskfritt. Det finns många exempel på att domstolar anser att det är förenat med barnets bästa att inte följa med den förälder som flyttar utan att det istället är bäst för barnet att bo kvar hos den andra föräldern och på så sätt stanna kvar i den invanda miljön.