Resekostnader vid umgänge

Föräldrarna till en nu 10-årig flicka hade bott tillsammans i Australien när dottern föddes fram till separationen för fyra år sedan. Mamman flyttade sedan tillbaka till Australien. Dottern har allt sedan separationen bott hos pappan med vilken hon har en mycket stark anknytning. Mammans kontakt med flickan var inte kontinuerligt och hon har varit försvunnen vissa perioder. Domstolen anförtrodde pappan ensam vårdnad om flickan då föräldrarna inte kunde samarbeta i frågor som rörde barnet. Mamman fick umgängesrätt med flickan fyra veckor varje sommar och varannan jul och nyår. Umgänget var dock inskränkt så till vida att det endast fick ske dagtid mellan 9.00-17.00 och endast äga rum i Stockholmsområdet. Pappan förpliktigades att stå för hälften av mammans resekostnader dock högst, för att det skulle kunna bli förutsebart för honom, 7 000 kr per umgängestillfälle.

Jämför gärna detta rättsfall med det andra blogginlägget om resekostnader som infördes 2011-09-28

Föräldrar till en 9-årig flicka kom överens om att dottern skulle bo hos mamman och att hon skulle ha umgänge med sin pappa varannan helg, samt att föräldrarna skulle hämta och lämna varannan gång. 2009 flyttade mamman och dottern till en plats ca tio mil från fadern. Modern som inte hade någon egen inkomst (hennes nya man försörjde henne) och därmed inte ansåg sig ha råd med resorna stämde fadern. Tingsrätten konstaterade att det var mamman som var orsaken till att resekostnaderna hade fördyrats och att hon hade visst ekonomiskt utrymme att betala kostnaderna (dvs hennes man kunde betala) och därför fastställde tingsrätten att hon skulle hämta och lämna en gång var fjärde vecka. Hovrätten fann dock att modern inte hade någon ekonomisk förmåga att bidra till hämtning och lämning (dvs hennes mans inkomst togs inte i beaktande) och befriade därför henne från skyldigheten att hämta och lämna dottern hos pappan.

Enligt föräldrarbalken ska den förälder som barnet bor hos ta del i umgängeskostnaderna efter vad som är skäligt med hänsyn till båda föräldrarnas ekonomiska förmåga och omständigheterna i övrigt. Hovrätten fann att denna lagregel även var tillämplig vid prövning om en förälder är skyldig att hämta och lämna barnet hos den andra föräldern vid umgänge.  Hovrätten konstaterar också att den förälder som ska ha umgänge med barnet bör ha det primära ansvaret för kostnaderna vid hämtning och lämning i samband med umgänge och att den andra föräldern ska ta del i detta i den mån förälderns ekonomiska förmåga tillåter.

Detta rättsfall är intressant ur många aspekter. För det första framkommer det av rättsfallet att hovrätten tagit hänsyn till att modern inte förvärvsarbetar och därmed inte har någon egen inkomst. Om mamman avstod från att arbeta för att hon inte ville eller för att hon inte kunde framkommer tyvärr inte. För det andra har hovrätten klargjort att man inte ska beakta det faktum att det var modern som genom sin flytt till annan ort har förorsakat de ökande kostnaderna – detta är ett argument som ofta framförs i rätten. Man har dock inte lyft fram ett annat argument som man ofta stöter på i rätten: är det förenat med barnets bästa om barnets umgänge med den andra föräldern uteblir eller minskar pga att han/hon inte har råd att bekosta alla resor själv?