Verkställighet

En pappa fick i juni 2014 ensam vårdnad om sin son, född 2007. Mamman vägrade att lämna över pojken till pappan varför han ansökte om verkställighet nästan ett år senare. Mamma uppgav att hon ansåg att det fanns hinder mot verkställighet. Tingsrätten beslutade att verkställighet av domen skulle ske genom polishämtning. Tingsrätten anförde att den långa tid som gått sedan pappan fick ensam vårdnad om barnet visserligen hade medfört att barnet hade blivit mer rotad hos mamman men det medförde ändå inte att verkställighet kunde anses oförenligt med barnets bästa. Tingsrätten konstaterade vidare att det faktum att mamman hade begärt ett ”successivt och mjukt överlämnande” endast hade varit ett försök från hennes sida att förhala överlämnandet för att domstolen skulle komma fram till att verkställighet inte längre var möjligt. Tingsrätten fann att ett vitesföreläggande inte skulle vara verksamt och beslutade därför om polishämtning.

Hovrätten fastställde tingsrättens dom och konstaterade att barnet befann sig i en mycket skadlig lojalitetskonflikt mellan sina föräldrar. Hovrätten delade tingsrättens uppfattning om att vite skulle vara ”uppenbart verkningslöst” och att ett snabbt överlämnade därför var det bästa för barnet.

Mamman överklagade till Högsta domstolen men återkallade sitt överklagande varför hovrättens dom står fast.

 

En mamma ansökte om verkställighet av tingsrättens dom som hade fastställt att sonen skulle ha sitt boende hos henne. Pappan hävdade att det var emot sonens uttryckliga vilja att flytta över till mamman.

Mamman hävdade att sonen, trots att han hade fyllt 12 år, inte kunde fatta ens relativt enkla beslut i andra sammanhang och att han därför inte kunde förväntas vara så mogen att han kunde fatta beslut om hos vilken av föräldrarna han skulle bo.

Tingsrätten beslutade att pojkens vilja skulle beaktas och det faktum att han motsatte sig en överflyttning utgjorde hinder för verkställighet.

Hovrätten fann att pojkens vilja visserligen ska respekteras men av utredningen framgick att pojken ville bo hos sin pappa men att han saknade båda sina föräldrar. Hovrätten fann också att det inte heller kunde uteslutas att pojken hade färgats av föräldrarnas konflikt. Hovrätten fann således att det med hänsyn till barnets bästa var nödvändigt att förordna om verkställighet. Pappan förelades därför att verkställandet skulle förenas med vite om 5 000 kr per överlämningstillfälle.

 

En pappa ansökte om verkställighet av tingsrättens dom om umgänge och yrkade att mamman skulle förpliktigas att vid vite lämna ut den 13-årige sonen och den 10-åriga dottern. Mamman hävdade att barnen inte ville träffa sin pappa och att de grät inför umgängestillfällena med honom. Pappan påstod att mamman hindrade umgänge och att det var hon som påverkade barnen och fick dem att inte vilja träffa honom. Båda barnen uppgav att de inte ville träffa sin pappa.

Tingsrätten fann att båda barnen hade uppnått sådan mognad att deras vilja skulle beaktas och att det inte var rätt att separera barnen vid umgänget med pappan. Tingsrätten beslutade därför att verkställighet inte skulle ske.

Hovrätten gör en annan bedömning och fann att det inte fanns något som visade att barnen for illa när de hade umgänge med sin pappa. Domstolen fann dock att 13-åringens vilja måste respekteras men 10-åringen befanns vara för ung för att ”kunna bilda sig en egen uppfattning i frågan”. Vidare ansåg domstolen att barnens bästa måste bedömas var för sig och biföll därför pappans ansökan vad gäller flickan men inte pojken. Domstolen fann dock inte att mamman hade försökt förhindra umgänget och därför beslutades det inte om vite.