Bodelning

Två sambor separerade och kvinnan flyttade ut ur den gemensamt ägda bostadsrätten. Mannen stämde kvinnan och yrkade att hon skulle betala sin del av boendekostnaderna (ränta på lån som parterna var gemensamt betalningsansvariga för, samt månadsavgiften för bostadsrätten).

Kvinnan invände att hon i sin tur hade rätt att kräva nyttjanderättsersättning av mannen eftersom han ensam bodde kvar i den gemensamt ägda bostadsrätten. Hon hävdade också att han skulle göra en obehörig vinst om hon skulle betala för hans boendekostnader.

Tingsrätten fann att kvinnan inte hade rätt att få nyttjanderättsersättning eftersom hon inte varit ”rättsligt exkluderad” från att använda bostaden, dvs det fanns inte något beslut om kvarsittanderätt från en domstol. Eventuellt hade ett avtal mellan parterna medfört att kvinnan skulle ha haft rätt till nyttjanderättsersättning men den frågan har aldrig avgjorts i domstol och det är därför oklart vad som gäller. Då det inte fanns något sådant avtal mellan parterna kunde tingsrätten inte pröva den frågan. Vad gäller den obehöriga vinsten anförde tingsrätten att mannen hade rätt att nyttja bostadsrätten och att det därför inte var fråga om någon obehörig vinst.

Hovrätten kompletterade tingsrättens domskäl och anförde att om mannen hade tvingat kvinnan att lämna bostadsrätten hade han kunnat bli skyldig att utge nyttjanderättsersättning. Det fanns dock inget i det nu aktuella fallet som visade att kvinnan inte frivilligt hade flyttat från bostaden eller att mannen hade förhindrat henne att bo kvar. Hovrätten fastställde tingsrättens dom och Högsta domstolen meddelade inte prövningstillstånd.

 

En man och en kvinna separerade i januari 2011 och dom på äktenskapsskillnad meddelades i maj 2011. Domen gav också kvinnan kvarsittanderätt till den gemensamma bostaden till dess bodelning skett. Bodelningen vann laga kraft i februari 2012 och mannen tillskiftades bostaden i bodelningen. Kvinnan bodde dock kvar i bostaden till september 2012.

Mannen yrkade att kvinnan skulle utge ersättning till honom för den tid hon hade bott i bostaden. Enligt hovrätten ska utgångspunkten vara att vardera part ska stå för sina egna kostnader och hovrätten beslutade att kvinnan skulle betala ersättning till mannen från tiden från och med separationen, dvs januari 2011 då makarna separerade. Hovrätten beräknade ersättningen utifrån de faktiska kostnaderna som mannen hade haft för bostaden, dvs el-och räntekostnader.

 

En man och en kvinna separerade efter 11 år äktenskap. Innan de gifte sig skrev de ett äktenskapsförord genom vilket allt som parterna ägde och medförde in i äktenskapet samt allt som de förvärvade genom arv eller gåva under äktenskapet skulle vara enskild egendom. När parterna gifte sig hade mannen mångmiljonförmögenheter och kvinnan hade endast skulder. Under äktenskapet förvärvade makarna bl a två fastigheter som de stod som ägare till båda två, trots att mannen betalade båda fastigheterna. Vid skilsmässan uppgick mannens förmögenhet till drygt 15 miljoner kr. Hela förmögenheten var hans enskilda egendom. Kvinnan hade endast giftorättsgods och hennes förmögenhet uppgick till drygt 3 miljoner kr. Eftersom det bara är giftorättsgods som delas mellan parterna i en bodelning skulle det för kvinnans del innebära att hon skulle vara tvungen att ge mannen hälften av sin förmögenhet,dvs 1 500 000 kr.

Kvinnan vände sig till domstol och yrkade att jämkning av bodelningen (skevdelning).

Domstolen konstaterade att vid en skevdelning enligt 12 kap. 1 § Äktenskapsbalk en ska hänsyn tas till äktenskapets längd, makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt. Således ska en helhetsbedömning göras. Vid en sådan bedömning av parternas ekonomi ska hänsyn tas även till sådana tillgångar som inte ingår i bodelningen, dvs enskild egendom. Särskilt ska då hänsyn tas till om den ekonomiskt svagare parten i väsentlig grad har bidragit till att öka värdet av den andra makens enskilda egendom. Kvinnan hade under större delen av äktenskapet varit hemma och tagit hand om familjen och att det därför var troligt att hon genom sin vård för hemmet och den utbildning i inredning som hon genomgått hade bidragit till att öka värdet på de fastigheter som parterna ägde.

Hovrätten konstaterade att en fullständig jämkning av giftorättsgodset skulle riskera att göra äktenskapsförordet helt överflödigt och beröva parterna deras avtalsfrihet i detta hänseende.

Hovrätten gjorde en sammantagen bedömning där man tog hänsyn till äktenskapets längd, att kvinnan genom sin insats hade förkovrat mannens enskilda egendom, att mannen endast hade enskild egendom och att storleken på hans förmögenhet vida översteg kvinnans och fann att det fanns skäl att skevdela på så sätt att kvinnan fick undanta hälften från sitt giftorättsgods från bodelningen och således endast dela hälften av sitt giftorättsgods med mannen.

 

 

Efter skilsmässan 2009 vände sig de två fd makarna till en bodelningsförrättare bl a därför att de var oense om vem som skulle tilldelas den gemensamma bostaden som bestod av en gammal gård med skogmark. Bodelningen klandrades till tingsrätten vars dom överklagades till hovrätten.

Hovrätten konstaterade inledningsvis att bostaden hade varit parternas gemensamma bostad och gården hade huvudsakligen använts som deras hem. Paret hade förvärvat gården tillsammans för att bo i den. Ingen av dem hade någon anknytning till gården innan de köpte den.

För att avgöra vem som ska få en gemensam bostad sig tilldelad ska det göras en prövning av vem av parterna som är i bäst behov bostaden. För det fall någon av parterna är boendeförälder är det oftast den föräldern som får bostaden sig tilldelad. Om någon av parterna har sitt företag eller liknade i bostaden kan det vara ett argument för att få bostaden sig tilldelad.

Hovrätten fann att gården hade stort affektionsvärde för båda parterna. Båda parterna uppgav att de hade för avsikt att bedriva verksamhet i anknytning till gården när/om de fick gården sig tilldelad men fram till hovrättens dom hade ingen av parterna behov av gården för sin egen försörjning eftersom båda hade fast anställning. Båda parterna hade ekonomisk möjlighet att driva och förvalta gården för överskådlig framtid. Hovrätten konstaterade också att ingen av dem hade större behov av gården än den andra pga ålderdom eller sviktande hälsa. Ingen av parterna hade skaffat sig någon ny bostad, båda parterna hade emellertid råd att skaffa sig annan bostad. Mannen bodde temporärt i ett rum i en fastighet där han hade sin verksamhet. Kvinnan hade fått kvarsittanderätten till gården fyra år tidigare i samband med äktenskapsskillnaden och parternas gemensamma 20-årige son hade bott med henne sedan föräldrarnas separation. Sonen drev ett eget företag med inriktning mot fastighetsskötsel och maskinerna som han använde förvarades på gården. Han hade för avsikt att fortsätta att bo med sin mamma och driva sitt företag.

Hovrätten kom, med ledning av det som ovan sagts, fram till att ingen av parterna hade större behov än den andra att få gården sig tilldelad. Att sonen bodde på gården och ville fortsätta att göra det saknade enligt hovrätten betydelse. Hovrätten beslutade därför att gården skulle tillskiftas parterna med hälften vardera.

 

En kvinna ansökte i tingsrätt om att få en bodelningsförrättare förordnad. Mannen hävdade att det redan fanns ett undertecknat bodelningsavtal. Kvinnan menade att hon ”av förklarliga skäl inte hade varit sig själv” när hon skrev på handlingen och hon hävdade också att det endast rörde sig om en så kallad partiell bodelning, dvs att inte alla tillgångar beaktades i bodelning. Tingsrätten fann dock att en formenlig bodelning hade gjorts och nekade kvinnan en bodelningsförrättare.

Kvinnan överklagade ända upp till Högsta domstolen som konstaterade att det inte framgick av bodelningsavtal att det omfattade all egendom som kunde bli föremål för bodelning mellan parterna och fann därför att en bodelningsförrättare skulle förordnas.

En kvinna vände sig till domstol för att få en bodelning till stånd 16 år efter skilsmässan. Hon hävdade att anledningen till att hon väntat så länge med att påkalla bodelning var att hon hade mått psykiskt dåligt. Domstolen kunde dock inte finna att hon hade varit sjukskriven eller frånvarande från sitt arbete pga att hon mått psykiskt dåligt och domstolen fann inte heller att hon gett någon godtagbar förklaring till att hon dröjt så länge och man fann således att hennes rätt till bodelning hade gått förlorad.

Domstolen pekade också på att det inte finns någon frist inom vilken bodelning i anledning av äktenskapsskillnad måste påkallas, men att rätten till bodelning kan bortfalla när någon väntar alltför länge och därmed får anses ha eftergivit sin rätt och nöjt sig med den fördelning som faktiskt skett.

I ett tidigare rättsfall från Högsta domstolen hade domstolen dömt på så sätt att ett yrkande om bodelning 24 år efter äktenskapsskillnad inte ansågs kunna bifallas. Högsta domstolen uttalade i denna dom att rätten att påkalla bodelning kunde bibehållas i tio år.

När det gäller bodelning i anledning av upphörande av samboförhållande finns en lagstadgad frist om ett år. Om en sambo missar den fristen kan hen inte längre påkalla bodelning.