Växelvis boende

När föräldrarna till två pojkar separerade, år 2010, fortsatte pojkarna att bo hos pappan i det tidigare gemensamma hemmet i Sundbyberg och hade helgumgänge med mamman. Mamman hade flyttat ihop med en ny man i Täby men fortsatte att arbeta i Sundbyberg, vilket underlättade samarbetet kring barnen. Mamman vände sig till domstol för att hon ville att pojkarna, som idag är 12 och 10 år gamla, skulle bo växelvis hos föräldrarna.

Domstolen fann att föräldrarna kunde samarbeta i frågor som rörde barnen. Domstolen konstaterade också att avståndet mellan Sundbyberg och Täby inte var så långt att det skulle vara omöjligt för barnen att ta hem kompisar. Växelvis boende kunde inte, pga avståndet, anses vara oförenat med barnens bästa.

Pappan motsatte sig växelvis boende bl a därför att mammans nya sambo tidigare hade dömts för misshandel av sin dåvarande flickvän och pappan var orolig för att barnen skulle komma att bevittna våld i hemmet. Det framkom dessutom ytterligare uppgifter om att mammans sambo förekom i andra utredningar som rörde våld mot kvinnor. I vårdnadsutredningen skrev socialsekreterarna att dessa uppgifter var oroväckande och ”gav signaler om att man vid en riskbedömning inte kan utesluta att barnen kan komma att bevittna våld när de bor hos sin mamma”. Mammans sambo nekade till anklagelserna. Hovrätten fann att ”uppgifterna varken är tillräckligt konkreta eller annars av sådan beskaffenhet att det är möjligt att dra någon slutsats med ledning av dem”.

Vad barnen själva ville kunde inte utrönas. Domstolen fastställde att barnen skulle bo växelvis hos föräldrarna då det framkommit att båda barnen stod nära båda föräldrarna, och ingenting talade mot att växelvis boende inte skulle vara förenat med deras bästa.