Testamente

En man hade skrivit ett testamente i vilket han testamenterade väldigt mycket pengar till döttrarna till den kvinna som han hade haft ett långvarigt förhållande med. Han hade haft ett mycket gott förhållande med döttrarna och betraktade dem som sina styvdöttrar.

Efter hans död återfanns bara en kopia på testamentet. Mannens legala arvingar, bl a hans bror, stämde döttrarna och yrkade att testamentet skulle ogiltigförklaras. De legala arvingarna uppvisade ett handskrivet dokument genom vilket den avlidne mannen, enligt de legala arvingarnas åsikt, skulle ha gett uttryck för att han ville att hans bror skulle ärva honom.

Hovrätten konstaterade att de legala arvingarna måste bevisa att det handskrivna dokumentet var äkta och de hade inte åberopat någon utredning för att styrka äktheten.

Döttrarna hade däremot styrkt att den gamle mannen led av demens och att han hade skrivsvårigheter vid den tiden då det handskrivna dokumentet skulle ha kommit till. Hovrätten fann därför att det handskrivna dokumentet inte kunde tillmätas någon betydelse.

Hovrätten fann vidare att döttrarna hade gjort sannolikt att den gamle mannen inte hade förstört testamentet utan att han förmodligen hade råkat slänga testamentet av misstag, eftersom han, pga sin demens, ofta hade blandat ihop viktiga papper med skräp. Hovrätten konstaterade vidare att då mannen hade haft ett mycket gott förhållande till döttrarna var mycket troligt att han hade velat att de skulle ärva honom och att testamentet därför inte hade förstörts/försvunnit med hans vilja. Hovrätten ogillade därför de legala arvingarnas talan och fastslog att döttrarna skulle ärva enligt testamentet.

 

När en make (make A) avlider ärver den andra maken (make B) make A:s kvarlåtenskap, (förutsatt att det inte finns något testamente eller särkullbarn), med ”fri förfoganderätt”. Det innebär, kortfattat, att när make B avlider ska hälften av make B:s tillgångar anses härröra från make A och därmed ska make A:s arvingar, dvs gemensamma barn, eller om makarna inte hade några gemensamma barn, andra arvingar till make A, tilldelas hälften av make B:s kvarlåtenskap. Detta gäller under förutsättning att makarna, vid make A:s bortgång ägde lika mycket var. Om makarna inte ägde lika mycket justeras andelarna som make A:s arvingar får vid make B:s död beroende på hur äganderättsförhållandena var.

Efter make A:s död får make B, som ju ärver make A:s tillgångar med fri förfoganderätt, göra vad hen vill med tillgångarna som härrör från make A förutom att testamentera bort dem eller ”genom gåva eller därmed jämförlig handling utan tillbörlig hänsyn till make A:s arvingar orsaka väsentlig minskning av egendomen”. Detta innebär att make B kan ge bort en del av make A:s tillgångar men inte ”för mycket”. Om make B ger bort för mycket kan arvingarna till make A kräva ”vederlagsrätt”, dvs de kan kräva att make B kompenserar dem för den del som make B har gett bort. Hur mycket make B kan minska arvet efter make A genom gåva eller liknade handling har varit oklart och vållat stora problem för många efterlevande makar.

Nu har Högsta domstolen slutligen kommit med ett klargörande. Högsta domstolen har konstaterat att det inte är antalet kronor som ska bedömas utan värdet satt i relation till egendomen i övrigt som är avgörande och att en minskning av egendomen med 25 % inte kan anses som att make B minskar kvarlåtenskapen väsentligt. Make B kan således ge bort 25 % utan att make A:s arvingar kan kräva kompensation.

 

 

En kvinna hade 1993 upprättat ett testamente som bl a innebar att hennes son skulle tilldelas 44 % av hennes kvarlåtenskap. När kvinnan avled kunde testamentet inte hittas och den boutredningsman som fått uppdrag att upprätta arvskiftet beslutade att hänsyn inte skulle tas till testamentet eftersom det inte hade presenterats i original.

Testamentet klandrades och bl a sonen yrkade att testamentet skulle gälla eftersom det inte hade återkallats av modern.

Tingsrätten konstaterade att kvinnan verkligen hade upprätta ett testamente med det innehåll som sonen hävdade. Man kunde konstatera det förhöll sig å det sättet genom vittnesuppgifter från bl a jurister som hade bevittnat testamentet och dödsboets kontaktperson. Tingsrätten konstaterade också att själva testamentet inte är ”bärare” av testamentstagarnas anspråk utan att testamentet gäller även om handlingen skulle komma bort av misstag.

Tingsrätten fastslog således att testamentet skulle gälla trots att det inte kunde hittas i original.