Dold samäganderätt

Ett man och en kvinna ägde hälften var av den fastighet de gemensamt bodde i. Senare överlät mannen sin hälft av fastigheten på sin sambo. När parterna senare separerade hävdade mannen att anledningen till att han hade gett sin sambo sin del av huset var för att han ville skydda egendomen från utmätning för de skatteskulder som han då hade och som han senare försattes i konkurs för. Mannen hävdade således att överlåtelsen var en skentransaktion och att han och sambon hade varit överens om skenhandlingen. Vid bodelningen som ägde rum 13 år efter gåvotillfället hävdade mannen att han hade så kallad dold samäganderätt till fastigheten och att den borde delas mellan parterna som om den hade varit samägd.

Hustrun bestred mannens yrkande och hävdade att hans krav var preskriberat enligt Preskriptionslagen (enligt vilken en fordran preskriberas efter tio år om inte något preskriptionsavbrott görs).

Högsta domstolen fastställde att mannens krav inte var preskriberat och att han därför hade bättre rätt än f d sambon till hälften av fastigheten. Domstolen påpekade att dold samäganderätt är en ekonomisk skyddsfunktion och att det därför är olämpligt att ett sådant krav ska preskriberas, bl a för att kravet ”sällan manifesteras under den tid samboendet pågår”. Högsta domstolen anför att, om det kan visas att parter från början hade varit överens om ett samägande, skulle det vara

anmärkningsvärt om fordran skulle preskriberas.

 

En man flyttade, i slutet av sjuttiotalet, in hos en kvinna i hennes hyresrätt. Några år senare omvandlades hyresrätten till bostadsrätt och mannen tog ett lån och betalade köpet av lägenheten. Kvinnan kom dock att stå som ensam ägare till bostadsrätten. 2007 avled båda två kort tid efter varandra. De hade inga gemensamma barn.

Mannens barn hävdade att fadern hade haft sk dold samäganderätt till bostadsrätten och kvinnans barn bestred yrkandet.

Det kan vara svårt att avgöra om någon har dold samäganderätt i någon annans egendom och just detta fall var extra svårt att avgöra och därför hamnade målet ända upp i Högsta domstolen.

För att det ska var fråga om dold samäganderätt konstaterar Högsta domstolen att huvudregeln är att det ska bevisas att det finns en så kallad partsavsikt om samägande (dvs att parterna var överens om att de skulle samäga egendomen).

Det är naturligtvis ofta svårt att bevisa att parter har haft en gemensam partsavsikt om samägande särskilt som det kanske har gått lång tid sedan köpet gjordes eller om båda parterna är avlidna.

Om partsavsikten inte går att bevisa kan man i vissa fall presumera, förutsätta, att parterna var överens om ett samägande.  Högsta domstolen förtydligar: ”när egendom har inköpts av den ena maken/sambon för gemensamt bruk med ekonomiskt bidrag från den andra så är det en utgångspunkt, men inte mer, att egendomen ägs gemensamt”. I det nu aktuella fallet, där mannen betalade bostadsrätten och kvinnan stod som ägare skulle man kunna förutsätta att de också hade haft en partsavsikt om samägande om inget annat talade emot att de skulle haft en sådan avsikt.

Högsta domstolen konstaterade dock att det fanns omständigheter som talade emot att parterna hade haft en sådan gemensam partsavsikt. Dels pekade Högsta domstolen på att kvinnan hade bott i lägenheten i ca trettio år och att hennes barn hade växt upp där innan kvinnan träffade och flyttade ihop med mannen. Dels hade kvinnan och mannen inte haft gemensam ekonomi och slutligen hade mannen fram till 2002 haft en egen bostadsrätt i närheten.

Sammantaget fann således Högsta domstolen att det inte rörde sig om ett förvärv som syftade till att skaffa en bostad för gemensamt bruk och därmed hade inte mannen haft dold samäganderätt till bostaden.