Brudpenning

En kvinna och en man gifte sig i Iran 2006 och kom överens om att brudgåvan bl a skulle uppgå till 700 guldmynt. Efter bröllopet flyttade mannen till kvinnan som redan bodde i Sverige. 2008 skilde de sig och kvinnan yrkade att mannen skulle betala värdet av de 700 guldmynten i svenska kronor till henne. Efter en lång juridisk utläggning konstaterade hovrätten att enligt lagen om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden kan makarna avtala om vilket lands lag som ska vara tillämplig. Hovrätten fann vidare att i äktenskapskontraktet fanns en rad olika villkor och administrativa tillvägagångssätt som hänvisade till iransk lag. Äktenskapet hade vidare ingåtts i Iran enligt iranska lagar och traditioner. Med ledning av dessa omständigheter fann hovrätten att äktenskapskontraktet måste anses innefatta ett avtal om att iransk lag ska tillämpas på makarnas förmögenhetsförhållanden.

En man och en kvinna som gifte sig i Iran kom i samband med vigseln överens om att brudpenningen skulle uppgå till visst belopp. De flyttade senare till Sverige och fick sitt äktenskap registrerat. När de skilde sig några år senare ville kvinnan få ut sin brudpenning med ett belopp om 30 000 kr. Den juridiska knäckfrågan i detta fall var när/om mannen var skyldig att betala beloppet trots att någon förfallodag inte fanns upptaget i själva avtalet. Hovrätten fann att man kunde tillämpa svenska regler och konstaterade att när det inte finns uppgivet något förfallodatum är en gäldenär (i detta fall mannen) skyldig att betala när borgenären (i detta fall kvinnan) begär det. Hovrätten ansåg att kvinnan hade begärt att beloppet skulle betalas ut när hon väckte talan i domstol och förpliktigade därmed mannen att betala ut det yrkade beloppet.

En annan man och kvinna, som på liknande sätt ingått äktenskap i Iran och kommit överens om att brudpenningen skulle uppgå till visst belopp bodde tillsammans i Sverige många år innan de skilde sig. Domstolen konstaterade att brudpenning inte kan jämställas med underhållsbidrag utan att det handlar om en utjämning av makarnas förmögenhetsförhållanden. Domstolen konstaterade vidare att kvinnan hade väntat i 14 år efter skilsmässan innan hon begärde att få ut sin brudpenning och att två stycken bodelningar hade genomförts för att reglera parternas ekonomiska mellanhavanden. Bland annat pga nämnda omständigheter fann domstolen att kvinnan hade förlorat sin rätt att kräva att mannen skulle betala ut hennes mahr till henne.

En kvinna och en man gifte sig i Iran 1994 och kom överens om att brudgåvan skulle uppgå till 200 guldmynt. Efter att ha varit gifta och bott i Sverige många år separerade de 2006 och skilde sig 2009. Kvinnan kom överens med mannen att han inte skulle behöva betala brudpenningen förutsatt att han lämnade henne ifred. Han lämnade henne dock inte ifred och kvinnan stämde honom för att få ut sin brudpenning.

Tingsrätten kom fram till att man skulle kunna betrakta brudpenningen som ett slags avtal om underhåll och att avtalslagen var tillämplig. Man fann också att mannen hade trakasserat kvinnan och att han därför skulle betala ut brudpenningen till henne.

Hovrätten fann dock att det saknades detaljer i kvinnans vittnesmål såsom datum och tider för påstådda telefonsamtal mm. I anledning därav ansåg hovrätten att det inte var bevisat att mannen hade trakasserat henne och beslutade att mannen inte skulle behöva betala ut brudgåvan.

I samband med giftemål enligt iransk lag och islamisk rättstradition upprättas ett äktenskapskontrakt mellan parterna. Kontraktet ska innehålla uppgifter om den så kallade brudpenningens (mahr) storlek och karaktär. Syftet med brudpenningen är att kvinnan ska få en ekonomisk trygghet, om mannen skiljer sig från henne eller om han dör. I Sverige hade vi förr i världen något liknande som kallades ”morgongåva”.

I detta fall hade parterna skilt sig på mannens initiativ men han vägrade att ge kvinnan hennes brudpenning. Kvinnan stämde honom och yrkade att domstolen skulle förpliktiga honom att ge henne beloppet som motsvarade brudpenningen.   Mannen bestred hennes yrkande och angav att kvinnan hade skrivit på vissa handlingar genom vilka hon avstod från sin brudpenning. Kvinnan uppgav att hon hade tvingats underteckna en handling och att en annan handling var förfalskad.

Hovrätten fastställde, i en mellandom, att iransk rätt i och för sig skulle vara tillämpligt på den aktuella tvisten, men fann dock slutligen att kvinnan inte kunde bevisa att handlingarna, i vilka hon hade avstått från brudpenningen, inte var giltiga och därför fastställde domstolen att hon inte hade rätt att kräva ut sin brudpenning.