Barns boende

Föräldrarna till en åtta-årig pojke tvistade om vem av dem pojken skulle bo hos. Pojken hade under största delen av sitt liv bott hos mamman och då kontinuitet befanns vara av stor betydelse beslutade tingsrätten att pojken även i fortsättningen skulle bo hos henne.

Hovrätten däremot, ansåg att behovet av kontinuitet inte hade avgörande betydelse eftersom pojken hade haft ett omfattande umgänge med sin pappa och att han därför var van även vid miljön hos honom. Hovrätten fann att pappan hade visat en större vilja att samarbeta än vad mamman gjort och möjligheterna till ett förbättrat samarbete mellan föräldrarna skulle bli större om pojken skulle bo hos pappan. Hovrätten ändrade därför tingsrättens dom och beslutade att pojken skulle bo hos pappan.

 

Föräldrarna till en tioårig flicka tvistade om hos vem flickan skulle bo. Mamman skulle flytta från den stad där flickan var uppväxt och till mammans fördel talade att flickan hade bott med sin mamma mer än hos sin pappa. Flickan ville dock bo kvar i sin invanda miljö där hon hade växt upp och där hon hade sina vänner. Båda föräldrarna bedömdes som lämpliga föräldrar och det fastslogs att båda månade om flickan. Då båda föräldrarna var villiga att se till att dottern fick ha en nära och god kontakt med den andra föräldern beslutade hovrätten att det var förenat med barnets bästa att få bo kvar i den invanda miljö och att hon således skulle bo hos sin pappa.

 

Två föräldrar tvistade om var dottern skulle bo. Flickan hade, efter föräldrarnas separation, bott växelvis hos dem. Enligt tingsrättens interimistiska beslut bodde flickan stadigvarande hos pappan. Mamman hävdade att det var förenat med flickans bästa att bo med henne eftersom flickan hade en hörselnedsättning och hemma hos pappan var det mycket ljud som inte var bra för flickan. Pappan å sin sida ansåg

att flickan fick tillgång till nära släktningar om hon bodde kvar hos honom. Domstolen beslutade slutligen att flickan skulle bo hos pappan för att en ”upplösning av flickans vardag skulle undvikas” och därför att mamman tidigare hade flyttat flera gånger och på så sätt försvårat umgänget mellan pappan och flickan och domstolen fann att det återigen fanns en risk att ”hon skulle sätta sig själv i främsta rummet och flytta igen”. Domstolen fastställde dock att flickan skulle ha umgänge i stor omfattning med sin mamma.

 

När föräldrarna till en liten flicka separerade kom de överens om att ha fortsatt gemensam vårdnad, att flickan skulle bo hos mamman och ha umgänge med pappan varannan vecka från torsdag till måndag. Efter en tid ville pappan ha växelvis boende för att få mera vardagsumgänge med barnet.

Domstolen konstaterade att båda föräldrarna var goda och resursstarka föräldrar men att det 4-åriga barnet inte skulle få det bättre om hon bodde växelvis hos föräldrarna. Domstolen motiverade detta med att barnet skulle bli tvungen att åka bil till och från förskolan de veckor som hon skulle bo hos sin pappa. Bilresan mellan pappans hem och förskolan tog ca 15 minuter. Ytterligare argument som domstolen tog hänsyn till var att mamman var ledig vissa vardagar och att hon då var hemma med flickan. Om flickan bodde hos pappan varannan vecka så skulle det innebära att flickan skulle gå på förskolan även de dagar då mamman var ledig. Med hänsyn till dessa argument ansåg således domstolen att barnet skulle fortsätta att bo hos mamman och ha samma umgänge som tidigare med pappan.

Återigen har en förälder, mamman i detta fall, fått barnets boende då hon ansågs vara den som bäst kan antas främja ett nära och gott umgänge mellan sonen och fadern, samt att hon ansågs ha bättre förmåga att samarbeta i frågor som rör barnet. Barnet hade bott växelvis hos föräldrarna men då han nu började i sexårsverksamheten kunde han inte fortsätta att bo varannan vecka hos föräldrarna. Tingsrätten konstaterade att samarbetet mellan föräldrarna inte löpte ”friktionsfritt” men att problemen inte var så svåra att de inte även fortsättningsvis kunde ha gemensam vårdnad om barnet.

Pojken hade i detta fall uttalat att han ville bo hos mamman och tingsrätten hade tagit hänsyn till pojkens vilja när de fattade sitt beslut. Det är inte särskilt vanligt att domstolarna bryr sig om en sexårings vilja och det är ju glädjande att de i detta fall faktiskt beaktade barnets önskemål.

 

Ofta finner domstolar i vårdnads-och boendetvister att båda föräldrarna är lika bra och att båda är lämpliga föräldrar. Domstolen måste försöka bedöma vem av föräldrarna som ändå ”är mer lämplig än den andra som vårdnadshavare/boendeförälder”

I ett fall hade mamman redan flyttat till annan ort med den lite tillbakadragna och reserverade 6-årige sonen.  Tingsrätten fann då att det var förenat med barnets bästa att bo kvar med modern därför att pojken hade funnit sig väl tillrätta på den nya orten och fått många kamrater och ett stort närverk. Dessutom ansåg tingsrätten att det var av stor betydelse för barnet att ha en förälder, dvs i detta fall mamman, som hade både viljan och förmågan att hjälpa honom att både upprätthålla gamla relationer och knyta nya kontakter.  Ytterligare ett skäl som domstolen tog hänsyn till var att barnet tycktes ha en något starkare känslomässig anknytning till sin mamma.

I ett annat fall fann domstolen att de tre barnen, 11, 9 och 6 år, skulle bo kvar hos pappan. Modern hade flyttat till en annan stad efter separationen och ville att barnen skulle komma och bo hos henne. Hon anförde att det var mest hon som hade varit hemma med barnen och att pappan hade rest mycket. Domstolen ansåg dock att det var förenat med barnens bästa att bo kvar i den invanda miljön, att gå kvar i samma skola och att slippa upprätta ett nytt socialt nätverk.

 

 

 

 

Se advokat Barbro Sjöqvists text om barns boende på SKR:s hemsida

http://www.kvinnojouren.se/fakta/lagochratt/barns-boende

När domstolar ska bestämma hos vilken förälder barn ska bo hos ska domstolen endast ta hänsyn till vad som är bäst för barnet. Tingsrätten hade i detta fall bestämt att flickan skulle bo växelvis hos föräldrarna men hovrätten ändrade tingsrättens dom och fastställde att den då elvaåriga flickan skulle bo hos sin pappa för han bodde närmast flickans skola i ett område som flickan kände väl till och där hon hade många vänner.

Att domstolar anser att närheten till skolan och att barn får bo kvar i sin invanda miljö är mycket viktiga faktorer att ta under beaktande när de ska bestämma hos vem barnet ska bo och det är viktigt att tänka på detta när man ska separera.

Särskilt när det är fråga om lite äldre barn för vilka kompisar spelar en stor roll är det viktigt att, om det är möjligt med tanke på bostadsmarknaden mm, att inte flytta för långt bort från den andra föräldern för då finns det stor risk att domstolen bestämmer att barnet ska bo kvar hos den som man vill flytta ifrån.