Familjerätt

I ett tidigare blogginlägg (se surrogatmödraskap) skrev jag om två män som betalade en amerikansk kvinna för att bli surrogatmamma till deras barn. En av männen var biologisk far till barnet. I en amerikansk domstol hade det fastställts att de båda männen var de enda legala föräldrarna till barnet och att surrogatmamman inte på något sätt betraktades som förälder till barnet.

Genom Svea hovrätts beslut erkändes den amerikanska domen och det fastställdes således att de båda männen var pappor till barnet som fötts av surrogatmamman.

De två papporna gjorde därefter en anmälan till Skatteverket för att registreras som vårdnadshavare till flickan. Skatteverket avvisade dock deras ansökan eftersom ”vårdnadshavarna” inte hade undertecknat ansökan och istället, på eget initiativ, registrerade Skatteverket surrogatmamman som mor och vårdnadshavare till flickan. Både männen och kvinnan överklagade beslutet. Förvaltningsrätten ändrade Skatteverkets beslut men Kammarrätten ändrade Förvaltningsrättens beslut och fastställde att Skatteverkets beslut var korrekt. Kammarrätten ansåg att det saknas stöd i svensk lag för att fastställa den amerikanska domen och att det därmed saknar betydelse vad Svea hovrätt hade kommit fram till. Kammarrätten konstaterade också att det inte fanns någon svensk dom som fastställt att de båda männen var vårdnadshavare (Svea hovrätt hade ju endast fastställt faderskapet).

Kammarrätten ansåg att svenska bestämmelser måste ligga till grund för registrering hos Skatteverket. Eftersom surrogatmamman var ogift när barnet föddes måste surrogatmamman enligt svensk lag betraktas som ensam vårdnadshavare till flickan och de båda männen kunde inte betraktas som vårdnadshavare utan endast som AP-relationer (annan person).

 

En pappa fick i juni 2014 ensam vårdnad om sin son, född 2007. Mamman vägrade att lämna över pojken till pappan varför han ansökte om verkställighet nästan ett år senare. Mamma uppgav att hon ansåg att det fanns hinder mot verkställighet. Tingsrätten beslutade att verkställighet av domen skulle ske genom polishämtning. Tingsrätten anförde att den långa tid som gått sedan pappan fick ensam vårdnad om barnet visserligen hade medfört att barnet hade blivit mer rotad hos mamman men det medförde ändå inte att verkställighet kunde anses oförenligt med barnets bästa. Tingsrätten konstaterade vidare att det faktum att mamman hade begärt ett ”successivt och mjukt överlämnande” endast hade varit ett försök från hennes sida att förhala överlämnandet för att domstolen skulle komma fram till att verkställighet inte längre var möjligt. Tingsrätten fann att ett vitesföreläggande inte skulle vara verksamt och beslutade därför om polishämtning.

Hovrätten fastställde tingsrättens dom och konstaterade att barnet befann sig i en mycket skadlig lojalitetskonflikt mellan sina föräldrar. Hovrätten delade tingsrättens uppfattning om att vite skulle vara ”uppenbart verkningslöst” och att ett snabbt överlämnade därför var det bästa för barnet.

Mamman överklagade till Högsta domstolen men återkallade sitt överklagande varför hovrättens dom står fast.

 

Två sambor separerade och kvinnan flyttade ut ur den gemensamt ägda bostadsrätten. Mannen stämde kvinnan och yrkade att hon skulle betala sin del av boendekostnaderna (ränta på lån som parterna var gemensamt betalningsansvariga för, samt månadsavgiften för bostadsrätten).

Kvinnan invände att hon i sin tur hade rätt att kräva nyttjanderättsersättning av mannen eftersom han ensam bodde kvar i den gemensamt ägda bostadsrätten. Hon hävdade också att han skulle göra en obehörig vinst om hon skulle betala för hans boendekostnader.

Tingsrätten fann att kvinnan inte hade rätt att få nyttjanderättsersättning eftersom hon inte varit ”rättsligt exkluderad” från att använda bostaden, dvs det fanns inte något beslut om kvarsittanderätt från en domstol. Eventuellt hade ett avtal mellan parterna medfört att kvinnan skulle ha haft rätt till nyttjanderättsersättning men den frågan har aldrig avgjorts i domstol och det är därför oklart vad som gäller. Då det inte fanns något sådant avtal mellan parterna kunde tingsrätten inte pröva den frågan. Vad gäller den obehöriga vinsten anförde tingsrätten att mannen hade rätt att nyttja bostadsrätten och att det därför inte var fråga om någon obehörig vinst.

Hovrätten kompletterade tingsrättens domskäl och anförde att om mannen hade tvingat kvinnan att lämna bostadsrätten hade han kunnat bli skyldig att utge nyttjanderättsersättning. Det fanns dock inget i det nu aktuella fallet som visade att kvinnan inte frivilligt hade flyttat från bostaden eller att mannen hade förhindrat henne att bo kvar. Hovrätten fastställde tingsrättens dom och Högsta domstolen meddelade inte prövningstillstånd.

 

En kvinna och en man gifte sig i Iran 2006 och kom överens om att brudgåvan bl a skulle uppgå till 700 guldmynt. Efter bröllopet flyttade mannen till kvinnan som redan bodde i Sverige. 2008 skilde de sig och kvinnan yrkade att mannen skulle betala värdet av de 700 guldmynten i svenska kronor till henne. Efter en lång juridisk utläggning konstaterade hovrätten att enligt lagen om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden kan makarna avtala om vilket lands lag som ska vara tillämplig. Hovrätten fann vidare att i äktenskapskontraktet fanns en rad olika villkor och administrativa tillvägagångssätt som hänvisade till iransk lag. Äktenskapet hade vidare ingåtts i Iran enligt iranska lagar och traditioner. Med ledning av dessa omständigheter fann hovrätten att äktenskapskontraktet måste anses innefatta ett avtal om att iransk lag ska tillämpas på makarnas förmögenhetsförhållanden.

En man och en kvinna separerade i januari 2011 och dom på äktenskapsskillnad meddelades i maj 2011. Domen gav också kvinnan kvarsittanderätt till den gemensamma bostaden till dess bodelning skett. Bodelningen vann laga kraft i februari 2012 och mannen tillskiftades bostaden i bodelningen. Kvinnan bodde dock kvar i bostaden till september 2012.

Mannen yrkade att kvinnan skulle utge ersättning till honom för den tid hon hade bott i bostaden. Enligt hovrätten ska utgångspunkten vara att vardera part ska stå för sina egna kostnader och hovrätten beslutade att kvinnan skulle betala ersättning till mannen från tiden från och med separationen, dvs januari 2011 då makarna separerade. Hovrätten beräknade ersättningen utifrån de faktiska kostnaderna som mannen hade haft för bostaden, dvs el-och räntekostnader.

 

Tingsrätten dömde till äktenskapsskillnad mellan två makar och kort tid efteråt yrkade mannen kvarsittanderätt till den gemensamma bostaden till dess bodelning sker. Den gemensamma bostaden var en fastighet som var kvinnans enskilda egendom. Kvinnan ville sälja fastigheten för att frigöra kapital. Mannen hävdade att han inte hade någon annanstans att bo och att han inte heller hade pengar att köpa sig en bostad för.

Kvinnan hävdade att mannen inte skulle kunna lösa ut henne avseende fastigheten i den kommande bodelningen och hon hävdade också att han saknade pengar för att kunna betala för de löpande boendekostnaderna.
Hovrätten konstaterade att det när det gällde frågan om vem av makarna som skulle ha rätt att bo kvar i den tidigare gemensamma bostaden hade det inte någon betydelse i vilken mån mannen hade ekonomisk förmåga att ersätta kvinnan för boendet.

Hovrätten beslutade att mannen skulle få kvarsittanderätten till bostaden till dess bodelning skulle ske därför att han inte hade tillgång till någon annan bostad. Hovrätten ansåg att kvinnans behov av att sälja fastigheten var ”sekundärt” i jämförelse med mannens behov av att ha någonstans att bo.

Enligt lagen ska den som bäst behöver bostaden få kvarsittanderätten till bostaden efter en skilsmässa, dock endast till dess bodelning sker. Att få kvarsittanderätt är således tänkt som en tillfällig lösning av boende för den som har bäst behov av bostaden. Oftast beslutar domstolen att den av föräldrarna som barnen ska bo hos ska få kvarsittanderätten till bostaden eller, som det blev i fallet ovan beskrivet, den maken inte kan skaffa sig en annan bostad, vare sig en hyresrätt, bostadsrätt eller en fastighet.
Man utan tillgångar får kvarsittanderätt i bostad som var hustruns enskilda egendom

Pappan hade i ett tidigare mål anförtrotts ensam vårdnad om två pojkar födda 2000 och 2001. Mamman stämde igen och yrkade att hon skulle anförtros vårdnaden om barnen pga att pappan inte gav henne någon information om dem, vare sig om deras hälsa eller om deras utveckling. Pappan uppgav att han inte hade velat ge mamman en fullmakt eftersom han trodde att en sådan skulle ge henne möjlighet att ingripa i barnens liv och han hävdade vidare att han hade fått rådet av socialsekreterare att inte lämna ut någon information till mamman.

Tingsrätten konstaterade att pappan borde ha förstått att det inte var ”hållbart” att undanhålla mamman information om barnen. Då pappan hade brustit i sin upplysningsplikt och då barnen hade uttryckt att de ville bo hos mamman tillerkändes mamman ensam vårdnad om barnen.

Vid tiden för hovrättsförhandlingen hade det framkommit uppgifter som visade att den ena pojken tvekade i sin uppfattning om hos vem av föräldrarna han ville bo hos. Hovrätten fann dock att båda pojkarna borde bo tillsammans och med tanke på pappans tidigare agerande fann även hovrätten att mamman skulle anförtros ensam vårdnad om pojkarna.

 

En mamma ansökte om verkställighet av tingsrättens dom som hade fastställt att sonen skulle ha sitt boende hos henne. Pappan hävdade att det var emot sonens uttryckliga vilja att flytta över till mamman.

Mamman hävdade att sonen, trots att han hade fyllt 12 år, inte kunde fatta ens relativt enkla beslut i andra sammanhang och att han därför inte kunde förväntas vara så mogen att han kunde fatta beslut om hos vilken av föräldrarna han skulle bo.

Tingsrätten beslutade att pojkens vilja skulle beaktas och det faktum att han motsatte sig en överflyttning utgjorde hinder för verkställighet.

Hovrätten fann att pojkens vilja visserligen ska respekteras men av utredningen framgick att pojken ville bo hos sin pappa men att han saknade båda sina föräldrar. Hovrätten fann också att det inte heller kunde uteslutas att pojken hade färgats av föräldrarnas konflikt. Hovrätten fann således att det med hänsyn till barnets bästa var nödvändigt att förordna om verkställighet. Pappan förelades därför att verkställandet skulle förenas med vite om 5 000 kr per överlämningstillfälle.

 

En man hade skrivit ett testamente i vilket han testamenterade väldigt mycket pengar till döttrarna till den kvinna som han hade haft ett långvarigt förhållande med. Han hade haft ett mycket gott förhållande med döttrarna och betraktade dem som sina styvdöttrar.

Efter hans död återfanns bara en kopia på testamentet. Mannens legala arvingar, bl a hans bror, stämde döttrarna och yrkade att testamentet skulle ogiltigförklaras. De legala arvingarna uppvisade ett handskrivet dokument genom vilket den avlidne mannen, enligt de legala arvingarnas åsikt, skulle ha gett uttryck för att han ville att hans bror skulle ärva honom.

Hovrätten konstaterade att de legala arvingarna måste bevisa att det handskrivna dokumentet var äkta och de hade inte åberopat någon utredning för att styrka äktheten.

Döttrarna hade däremot styrkt att den gamle mannen led av demens och att han hade skrivsvårigheter vid den tiden då det handskrivna dokumentet skulle ha kommit till. Hovrätten fann därför att det handskrivna dokumentet inte kunde tillmätas någon betydelse.

Hovrätten fann vidare att döttrarna hade gjort sannolikt att den gamle mannen inte hade förstört testamentet utan att han förmodligen hade råkat slänga testamentet av misstag, eftersom han, pga sin demens, ofta hade blandat ihop viktiga papper med skräp. Hovrätten konstaterade vidare att då mannen hade haft ett mycket gott förhållande till döttrarna var mycket troligt att han hade velat att de skulle ärva honom och att testamentet därför inte hade förstörts/försvunnit med hans vilja. Hovrätten ogillade därför de legala arvingarnas talan och fastslog att döttrarna skulle ärva enligt testamentet.

 

Två gifta svenska män ingick ett avtal med en amerikansk kvinna om att hon, mot betalning, skulle bli surrogatmamma åt deras barn. Kvinnan inseminerades med den ena mannens spermier.

En amerikansk domstol fastslog att både den man som var biologisk far till barnet och hans make skulle anses som ”legala” pappor.

Hovrätten i Sverige konstaterade inledningsvis att surrogatmödraskap inte är förenligt med vår lagstiftning och att det för närvarande saknas lagstiftning som reglerar surrogatmödraskap i Sverige.

Hovrätten fann dock att bara för att barnet fötts av en surrogatmamma kunde det inte innebära att mannen som hade bidragit med spermier inte kunde betraktas som barnets far, eftersom han ju faktiskt var barnets biologiska far. Vidare fann hovrätten att det skulle vara fel att inte erkänna den amerikanska domen vad avser den andra mannen eftersom han ju enligt svenska adoptionsregler skulle ha kunnat adoptera barnet om surrogatmamman hade gett sitt godkännande vilket hon ju hade gjort när hon undertecknade avtalet om surrogatmoderskapet.

Hovrätten förklarade därför att den amerikanska domen skulle gälla vilket innebar att de båda männen fick status som rättsliga pappor till barnet.

 

« Äldre inlägg