Brott

En ung kvinna blev inbjuden till en lägenhet där hon blev överfallen och fick sitt ansikte täckt av något, och därefter våldtogs hon av en 21-årig man.

Det fanns ytterligare sex män i lägenheten och kvinnan våldtogs av åtminstone ytterligare tre män, möjligtvis fler, men det gick inte att fastställa vilka männen var.

Den sjätte mannen hävdade att han, av de andra männen, tvingades att vidröra kvinnans underliv. Han försökte få stopp på våldtäkterna genom att hota männen med kniv och under det tumult som uppstod lyckades kvinnan fly ut genom ett fönster.

Domstolen konstaterade att kvinnan våldtagits på ett rått och särskilt hänsynslöst sätt.  21-åringen dömdes till fem års fängelse samt förpliktigades att betala ett skadestånd till kvinnan om 250 000 kr.

Det gick inte att fastställa om de andra fem männen som befunnit sig i lägenheten hade våldtagit kvinnan men, som domstolen konstaterade, var det uteslutet att de inte skulle ha hört vad som hände, och därför dömdes de alla fem för ”underlåtenhet att avslöja grov våldtäkt” till åtta månaders fängelse vardera. Domstolen påpekade att underlåtenhet att avslöja grov våldtäkt är ett brott av sådan art  (sk artbrott) att påföljden bör bestämmas till fängelse. Den man som förvisso hade berört kvinnans underliv friades från brott därför att, enligt domstolens resonemang, måste han ha blivit tvingad att vidröra henne eftersom det senare var han som lyckades få ett stopp på våldtäkterna.

När nu sexuellt ofredande diskuteras i alla media är det dags att damma av mitt gamla förslag som jag, för några år sedan, försökte få gehör för men som ingen var intresserad av att diskutera.

När någon utsätts för brott ligger det i allas intresse att brottet anmäls och att den som begått brottet döms för det. På så sätt finns det i alla fall en liten möjlighet att brottslingen inte begår något brott igen och att den som utsatts för brottet ska få upprättelse och kanske ett skadestånd.

För att gärningspersonen ska kunna dömas krävs det dock bevisning. Det är oftast pga brist på bevisning som förundersökningar läggs ner. Om alla tjejer (det är ju oftast tjejer som blir sexuellt ofredade) samlade in bevisning på alla sexuella ofredande som de är med om och sedan polisanmäler måste helt enkelt dessa brott prioriteras på alla polisstationer. Om det kommer in flera tjejer varje dag och polisanmäler killarna (det är säkert ofta samma killar som kommer att bli polisanmälda) så måste något hända på polisstationerna och tjejerna måste bli tagna på allvar.

Vad för slags bevisning behövs? För det första kan tjejer vittna för varandra. Ofta sker ju de sexuella ofredandena mot flera tjejer samtidigt eller så riktas det sexuella ofredandet mot en av flera tjejer som står i grupp. För det andra kan, om tjejerna, när de ser de killar som de misstänker kommer att sexuellt ofreda dem, förbereda sina smartphones och filma det sexuella ofredandet eller spela in det sexuella ofredande på ljudfil, och då kommer de att ha utmärkt bevisning att visa upp för polisen. Om tjejerna skulle vara rädda för att spela in killarna öppet så går det ju alltid att både filma och spela in ljud i smyg utan att den som blir inspelad märker något.

Låt oss hoppas att alla tjejer vågar (och tar sig tid) att polisanmäla varje sexuellt ofredande och att vi så småningom får en värld fri från sexuella ofredanden !

 

 

Efter att ha separerat upptäckte kvinnan att hennes fd sambo vid tre tillfällen hade spelat in samtal som hon hade haft med sin gynekolog och sin pappa. Mannen medgav att han faktiskt hade spelat in samtalen men påstod att kvinnan hade gett sin tillåtelse. Mannen åberopade dessutom nödvärn därför att han misstänkte att kvinnan var sexmissbrukare och han var därför rädd för att han fått någon sexuellt överförbar sjukdom av henne.

Domstolen fann att kvinnan var mer trovärdig än mannen och konstaterade att mannen inte haft kvinnans tillstånd och att han saknade nödvärnsrätt.

Mannen dömdes för tre fall av olovlig avlyssning och dessutom för ofredande och egenmäktigt förfarande. Straffvärdet uppmättes till en månads fängelse men eftersom mannen endast dömts för trafikbrott tidigare, levde under ordnade förhållanden och inte var i behov av övervakning dömdes han till villkorlig dom och 40 dagsböter. Kvinnan tillerkändes ett skadestånd om 11 200 kr och gynekologen och pappan tillerkändes 5 000 kr vardera.

En man slog med öppen hand sin sambo på huvudet. Hon höll vid tillfället deras gemensamma barn i famnen. Tingsrätten dömde mannen för misshandel av normalgraden och påföljden blev villkorlig dom och 30 dagsböter.

Hovrätten ansåg dock att mannen endast gjort sig skyldig till ringa misshandel eftersom våldet hade varit relativt lindrigt och inte orsakat mer än begränsad smärta. Hovrätten sänkte således påföljden och tog bort den villkorliga domen men höjde dagsböterna till 60.

En 24-årig man dömdes för två misshandelstillfällen och två våldtäkter av sin fd sambo. Båda våldtäkterna hade ägt rum i den då gemensamma bostaden. Mannen nekade till brotten. Domstolen fann dock kvinnans berättelse mycket trovärdig och dessutom fanns stödbevisning för brotten. Vid det första tillfället hade kvinnans yngsta barn vaknat och sett hela våldtäkten. Detta barn berättade också att mannen hade sagt ”om jag vill ha sex så har jag sex”. Vid det andra tillfället hade en 13-årig pojke, som just den natten sov över hos ett av kvinnans barn, vaknat av ljudet till att någon blev puttad eller föll mot en möbel i vardagsrummet. Samma pojke hörde också hur mannen sa åt kvinnan att ta av sig kläderna och att kvinnan skrek och grät. Ett av barnen var också närvarande vid ett av misshandelstillfällena.

Domstolen konstaterade att det inte fanns någon anledning för kvinnan att beljuga mannen, tvärtom hade hon visat sig mycket mån om mannen när hon senare pratade med en socialsekreterare.

Domstolen fann att våldtäkterna hade inneburit ett allvarligt angrepp på kvinnans hälsa och trygghet som person. Domstolen fann vidare att det faktum att kvinnans barn hade bevittnat två av brotten var en försvårande omständighet som bidrog till att mannen fick ett högre fängelsestraff.

Kvinnan tillerkändes ett skadestånd om 235 500 kr och mannen dömdes till tre år och nio månaders fängelse.

 

En polis misshandlade sin hustru genom att knuffa henne och slå henne hårt med knuten näve på överarmen, vilket resulterade i ett stort blåmärke armen.

Upprinnelsen till misshandeln var att mannen precis hade fått reda på att hustrun hade en relation med deras barns idrottslärare och polisen hade därför ringt upp läraren för att ”prata ut” med honom. Just när polisen höll på att prata med läraren kom hustrun hem och insåg att maken höll på att prata med mannen som hon hade en relation med. Hon ropade med hög röst så att läraren skulle höra och sa åt honom att han skulle lägga på luren och därefter det uppstod en ”tumultartad” situation mellan kvinnan och polisen. Kvinnan lyckades filma en del av händelsen med sin mobil.

Under huvudförhandlingen vid tingsrätten försökte kvinnan tona ner allvaret i det som hänt och hävdade att hon hade fått blåmärket därför att hon hade, pga sina högklackade skor, tappat balansen och ramlat. Den film som kvinnan hade gett in som bevisning och även det som hon hade berättat för andra personer efter misshandeln styrkte dock att mannen hade knuffat och slagit henne.

Enligt praxis bedöms ett knytnävslag som misshandel av normalgraden, särskilt om våldet är riktat mot någon närstående i hemmet.

Tingsrätten fann dock att mannen hade utsatts för en provokation eftersom han precis fått reda på att hustrun varit otrogen och för att han uppfattade att hon tog parti för läraren eftersom hon skrek till honom att lägga på luren. Dessutom fann tingsrätten att händelseförloppet hade varit hastigt och att skadan var lindrig. Tingsrätten fann därför att misshandeln skulle betraktas som ringa. Mannen dömdes till böter, 80 dagsböter, och enligt uppgift skulle han inte förlora sitt arbete pga domen.

En man dömdes av tingsrätten för bl a grov kvinnofridskränkning, grov misshandel och misshandel av sin sambo. I domen angavs kvinnans sekretesskyddade adress, varför kvinnan var tvungen att flytta.

Kvinna begärde skadestånd av tingsrätten. Hon begärde 10 000 kr avseende flyttkostnader och 20 000 kr för ideell skada. Tingsrätten fann att hon hade rätt till detta skadestånd och även JK (Justitiekanslern) delade den inställningen. JK motiverade sin ståndpunkt med att tingsrätten inte hade gjort en sekretessprövning och även för att tingsrätten brutit mot tystnadsplikten.

En man visade stor förslagenhet och byggde under en längre tid upp förtroende hos fem flickor som han senare förgrep sig på. Mannen dokumenterade själv övergreppen i dagboksanteckningar och Excel-ark och skrev dessutom en del om övergreppen på Flashback. Mannen dömdes för ett fall av våldtäkt av normalgraden och två fall av grov våldtäkt mot barn. I de två grova fallen hade mannen använt visst våld och barnen var mycket unga. Han dömdes också för sexuellt ofredande av barn, då han bl a förmått de andra barnen att titta på under våldtäkterna. Han dömdes också för grovt utnyttjande av barn för sexuell posering och barnpornografibrott. Övergreppen pågick under flera år. Mannen dömdes till sju års fängelse och flickorna tillerkändes sammanlagt 820 000 kr i skadestånd.

Hovrätten dömde en man för våldtäkt mot sin 4-åriga dotter samt för sexuellt ofredande mot en annan målsägande. Samtidigt dömdes han också för ett sexuellt övergrepp mot sin nu vuxna dotter för det brott som han hade utsatt henne för när hon var i 4-årsåldern. Det brottet och andra liknande brott polisanmäldes i början på 1990-talet med förundersökningarna lades då ner. I samband med polisanmälan mot den nu 4-åriga dottern tog emellertid åklagaren upp även de gamla polisanmälningarna som gällde den äldre dottern. Åklagaren lyckades dock bara styrka ett av dessa brott.

Pappan dömdes till fyra års fängelse och de båda döttrarna tillerkändes ett skadestånd om 125 000 kr vardera.

En man dömdes för våldtäkt mot barn i tingsrätten. Flickan hade inte fyllt 15 år men mannen hävdade att han trodde att hon var äldre eftersom hon såg äldre ut.

I Sverige kallas vanligtvis inte barn under 15 år under till förhör under rättegången. Av den anledningen spelar man in polisförhöret med barnet och sedan visar man den filmen i rättegången.

Hovrätten friade, till skillnad mot tingsrätten, mannen från våldtäkt mot barn, därför att hovrätten fann att det var ”svårt att få en uppfattning av flickans kroppsutveckling” på filmen från polisförhöret och det fanns heller inte någon annan utredning i målet som styrkte att flickan inte såg äldre ut än 15 år

« Äldre inlägg