Lagen om vård av unga (LVU)

En 14-årig flicka vände sig till socialtjänsten därför att hon var rädd för att utsättas för hedersrelaterat våld från sin familj. Hon omhändertogs enligt Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Utredningen hade gjorts av en socialsekreterare som hade stor erfarenhet inom det ”hedersrelaterade området”.

Grunden för omhändertagandet var att det fanns en påtaglig risk att hennes hälsa och utveckling skulle skadas till följd av brister i omsorgen pga en otrygg uppväxtmiljö samt fysisk och psykisk misshandel. Dessutom ansågs det att flickan hade ett eget socialt nedbrytande beteende eftersom hon själv ville lämna det skyddade boendet, som socialtjänsten hade placerat henne på, och återvända till sin familj trots att hon var medveten om de risker det innebar och trots att hon inledningsvis hade vänt sig till socialtjänsten för att få skydd.

Kammarrätten ansåg att det fanns en stor risk att flickan skulle utsättas för allvarligt våld och kanske till och med dödas, och att det dessutom fanns en risk att flickan skulle giftas bort och skickas till Irak. Domstolen fann således att flickan även fortsättningsvis behövde bo på skyddat boende och ha skyddad identitet och att LVU:et därför skulle kvarstå.

 

En 17-årig syriansk flicka omhändertogs enligt lagen om vård av unga därför att det befarades att flickan skulle bli bortgift. Flickan bodde med sin pappa och han samtyckte inte till ”behövlig vård” dvs att flickan inte skulle bo med sin pappa längre för att hon inte skulle riskera att bli bortgift.

Rätten fann att det förelåg en allvarlig relationsstörning mellan flickan och hennes pappa och den relationsstörningen var härförlig till förhållandena i hemmet och inte till flickan. Rätten tillmätte flickans oro att bli bortgift stor betydelse och beslutade därför att flickan skulle omhändertas.

Flickan omhändertogs när hon var två veckor gammal pga att hon misshandlats av sin far som dömdes för grov misshandel till fyra års fängelse. Flickan fick flera skelett-och skallfrakturer samt blödningar i hjärnan. Mamman var också åtalad men friades. Båda föräldrarna hävdade att ”någon annan” hade utfört misshandeln. Flickan omhändertogs enligt lagen om vård av unga och placerades i ett familjehem-

Mamman skilde sig så småningom från pappan och ville då få tillbaka dottern. Mamman menade att hon nu var skild och att hon hade accepterat att pappan blev dömd för misshandeln. Hon hade också vårdnaden om flickans storebror vilket hon anförde som ett argument för att få flickan tillbaka. Mamman uppgav också att hon förstod att överflyttandet av flickan måste ske gradvis under en längre tid utifrån flickans behov, hon var villig att låta flickan fortsätta att träffa familjehemsföräldrarna och hon uppgav att hon inte skulle medverka till att flickan fick träffa sin biologiska far utan umgängesstöd.

Flickan hade ett fysiskt handikapp och särskilda vårdbehov. Hon hade en skörhet och känslighet utöver det vanliga. Hon upplevde sina familjehemsföräldrar som sina ”riktiga” föräldrar.

I lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) finns en bestämmelse om flyttningsförbud vilket innebär att socialnämnden ska respektera den känslomässiga bindning som barnet utvecklat till sina familjehemsföräldrar. Det finns också en möjlighet för socialnämnden att begära överflyttning av vårdnaden från mamman till familjeföräldrarna. Enligt en LVU-bestämmelse är socialnämnden ålagd att överväga en vårdnadsöverflyttning när en placering har varat i tre år.

Högsta förvaltningsdomstolen (fd Regeringsrätten) framhöll att det finns en klar gräns mellan de rekvisit som krävs för vård och de som ligger till grund för vårdnadsöverflyttning och flyttningsförbud, vilket innebär att domstolen inte kan ta hänsyn till att flickan eventuellt skulle fara illa av att flytta hem till sin mamma och förlora de människor till vilka hon hade anknytning. Högsta förvaltningsdomstolen kom fram till att mamman nu lever under andra förhållanden än hon gjorde när flickan omhändertogs och att det numera inte heller finns någon risk för att flickans hälsa skulle skadas och att det således inte längre finns någon grund för LVU-vård. De brister som mamman har är inte så allvarliga att de räcker för ett fortsatt omhändertagande av barnet enligt LVU. I detta mål fanns inget yrkande om överflyttning av vårdnaden till familjehemsföräldrarna eller flyttningsförbud varför domstolen beslutade att LVU-vården skulle upphöra.

 

 

Mamman hade diagnosen aspergers syndrom och pappan hade diagnosen lindrig utvecklingsstörning. Kammarrätten fann att föräldrarna, trots det stöd som de fått i form av insatser i hemmet inte kunde tillgodose barnets behov. Kammarrätten noterade dock att det inte finns anledning att omhänderta barn enligt lagen om vård av unga bara för att föräldrarna har någon diagnos men i detta fall så fann man att föräldrarna, inte ens med stödinsatser dygnet runt, skulle klara att tillgodose pojkens känslomässiga behov.