Advokatbyrå Barbro Sjöqvist & Rebecca Lagh AB | Första avgörandet i Högsta domstolen med den nya sexualbrottslagstiftningen
1514
post-template-default,single,single-post,postid-1514,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,footer_responsive_adv,hide_top_bar_on_mobile_header,qode-theme-ver-17.2,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-6.0.3,vc_responsive
 

Första avgörandet i Högsta domstolen med den nya sexualbrottslagstiftningen

Första avgörandet i Högsta domstolen med den nya sexualbrottslagstiftningen

Den 11 juli kom Högsta domstolen med det första avgörandet avseende den nya sexualbrottslagstiftningen, vilken trädde ikraft 1 juli 2018. Tingsrätten och hovrätten hade tidigare dömt den tilltalade till ansvar för våldtäkt medan Högsta domstolen dömer den tilltalade till ansvar för grovt oaktsam våldtäkt. Detta innebär att Högsta domstolen inte anser att gärningsmannen begick den brottsliga gärningen med uppsåt. Högsta domstolen bestämmer påföljden, som också avser våldtäkt mot barn och sexuellt ofredande, till fängelse i två år och tre månader. Straffvärdet för den oaktsamma våldtäkten anser Högsta domstolen vara 8 månader.

Brottet föranleddes av att gärningsmannen och målsäganden hade haft kontakt via sociala medier under en relativt lång tid innan de träffades första gången. De bestämde att de skulle träffas och målsäganden skrev att gärningsmannen då kunde få sova över hemma hos henne. Gärningsmannen hade tidigare föreslagit att de skulle ha sex när de skulle träffas medan målsäganden å sin sida skrev att hon inte vill ha sex, varpå gärningsmannen hade svarat ”ok”.

Våldtäkten skedde under natten och målsäganden har beskrivit hur hon stelnade till när den misstänkte började röra vid henne. Gärningsmannen stoppade in sina fingrar i målsägandens underliv och hade sedan vaginalt samlag med målsäganden, allt mot hennes vilja. Den misstänkte menar att han inte tolkade målsägandens passivitet som att han skulle sluta. Under hela händelseförloppet låg målsäganden på mage med ansiktet ifrån gärningsmannen. Vid ett tillfälle försökte gärningsmannen att vända på målsäganden varpå hon gjorde motstånd.

Målsäganden visade inte på något sätt att hon ville delta. I direkt anslutning till våldtäkten ringde målsäganden en vän och berättade vad som hade hänt.

Gärningsmannen har berättat att han inte visste om målsäganden var vaken när han genomförde de sexuella handlingarna men han upplevde det som att hon ville ha samlag. Han har även berättat att han inte tänkte så mycket på vad hon ville just då och eftersom att han inte fick ett nej så fortsatte han.

Högsta domstolen anför i domskälen att det kan konstateras att de sexuella handlingarna är sådana som utgör en våldtäkt. Domstolen anför därefter att målsäganden lämnat en berättelse som är klar, sammanhängande och inte innehållit några direkta motsägelser. Hennes berättelse får även stöd av uppgifter som lämnats i vittneshör om att hon i anslutning till brottstillfället berättat om vad som hänt för två närstående. Även det faktum att målsäganden, innan brottstillfället, skrivit till gärningsmannen att hon inte ville ha sex ger stöd åt målsägandens berättelse.

I domskälen konstaterar Högsta domstolen att målsäganden inte givit uttryck för sin frivillighet till de sexuella handlingarna genom att ligga i samma säng som gärningsmannen iklädd underkläder. Högsta domstolen anser även att gärningsmannen lämnat en vag berättelse bestående i uppgifter som kan framstå som motstridiga. Domstolen anser däremot att gärningsmannen inte sökt undanhålla information som är till hans nackdel. Högsta domstolen anser sammantaget att det är ställt utom rimligt tvivel att gärningsmannen genomfört de sexuella handlingar som målsäganden berättat om samt att hon inte deltagit frivilligt.

Inom ramen för uppsåtsbedömningen anför Högsta domstolen att gärningsmannen, när han kom till målsägandens lägenhet, måste insett att det kunde vara så att hon inte ville delta i några sexuella handlingar. Detta bland annat på grund av det meddelande som målsäganden skickat innan de träffades i vilket hon var tydlig med att hon inte ville att de skulle genomföra några sexuella handlingar. Högsta domstolen anser vidare att gärningsmannen även efter det initiala skedet insåg risken för att målsäganden inte deltog frivilligt. Domstolen anför därefter att det finns tvivel kring huruvida gärningsmannen vid brottstillfället var likgiltig inför att målsäganden inte deltog frivilligt. Detta på grund av att gärningsmannen berättat om att han avbröt samlaget när han märkte att det inte kändes bra. Därav anser Högsta domstolen att kravet på uppsåt inte är uppfyllt. Högsta domstolen fastslår istället att det rört sig om ett medvetet risktagande av allvarligt slag som är att bedöma som grov oaktsamhet. Vi finner det anmärkningsvärt att Högsta domstolen väljer att förlita sig på den tilltalades berättelse i denna del framför målsägandens uppgifter när domstolen finner målsäganden trovärdig och den tilltalades uppgifter överlag vaga och motstridiga.

Trots att Högsta domstolen inte dömer den tilltalade till ansvar för att ha begått en våldtäkt med uppsåt utan istället för oaktsam våldtäkt utgör domen en viktig vägvisare för hur vår nya sexualbrottslagstiftning ska tolkas och tillämpas. I domskälen fastslår Högsta domstolen att det inte finns något som heter tyst samtycke och att passivitet inte är samtycke. Det åligger ett ansvar hos den personen som vill ha samlag att försäkra sig om att den andra personen faktiskt vill delta, allt annat är brottsligt. Gärningsmannen i förevarande fall berättade att han inte visste om målsäganden var vaken eller inte men det faktum att han inte fick ett nej gjorde att han fortsatte. Genom Högsta domstolens dom synliggörs att vi inte godtar sådant agerande och att den personliga- och sexuella integriteten sätts i första rummet! Det presumeras således inte längre att sexuella handlingar är genomförda på basis av frivillighet.

Trots ifrågasättandet av den nya lagstiftningens egentliga effekt kan vi nog konstatera att vi med den äldre ordningen inte hade fått en fällande dom avseende våldtäkt i detta fall. Detta måste tyda på en positiv utveckling i rätt riktning. Det ska dock påpekas att Högsta domstolen i aktuellt mål hade möjlighet till att döma den tilltalade till ansvar för att ha begått brottet med uppsåt, men valde att falla tillbaka på oaktsamhetsbrottet. I vilken utsträckning som den dömande verksamheten kommer att göra liknande bedömningar återstår att se.